När tillväxt inte är en självklarhet
Invånarna dras till storstadsområdena och glesbygden blir allt mer glest befolkad. Hur hanterar dessa kommuner och regioner en framtid med minskad befolkning och vad betyder det för bygdens självbild?
Urban tillväxt och regional utvecklingspolitik har varit centrala frågor för både forskare och politiker de senaste decennierna. Stora resurser har lagts på att förstå och stimulera expansion av tillväxtregionerna. Men det finns också en annan verklighet. Kommuner och regioner som krymper.
För många kommuner är målet självklart: att växa och attrahera fler invånare. I praktiken är det långt ifrån alla som lyckas. Många av Sveriges kommuner har i dag färre invånare än vad de hade för 40 år sedan, trots att befolkningen under samma period ökat med ett par miljoner.
När SCB presenterade sin befolkningsframskrivning 2022 visade den en utveckling som skulle innebära elva miljoner människor i Sverige 2033. Så ser det inte längre ut att bli. Invandringen till Sverige är lägre än någonsin, det föds rekordfå barn och antalet äldre blir allt fler och allt äldre. Så när SCB kom med en uppdaterad befolkningsframskrivning förra året var siffrorna från myndigheten dyster läsning för många kommuner och regioner.
“ Här finns en grundläggande sak som är jätteviktig, förmågan till fantasi och att kunna föreställa sig ett annat scenario än det man har. ”
För kommunerna och regionerna finns ekonomiskt inget positivt i en minskande befolkning. Färre människor ger lägre intäkter och för de här kommunerna är utjämningssystemet en central del i kommunernas överlevnad. För den enskilde medborgaren innebär en krympande kommun ofta konkreta försämringar i serviceutbudet. Skolor läggs ned, vården centraliseras till större orter och myndigheters servicekontor försvinner.
Fysiska institutioner och dess närvaro har ett symbolvärde och en nedlagd vårdcentral, eller att Försäkringskassans kontor på orten slagit igen, kan ge upplevelsen att det offentliga inte finns där för medborgarna.
Det här något som Josefina Syssner, professor i kulturgeografi på CKS vid Linköpings universitet, ägnat mycket tid åt.
Josefina Syssner
– Det påverkar invånarnas självbild. Om man upplever att det offentliga inte finns här för mig kan det hända något med bilden av huruvida den egna platsen räknas, om man finns med i det stora samhällsbygget eller blir lämnad därhän. Det är en viktig fråga, säger hon.
Samtidigt går det inte att komma undan besparingar och nedskärningar när budgeten inte går ihop, skatteintäkterna minskar samtidigt som omsorgs- och skolkostnader ökar.
Josefina Syssner konstaterar att det finns ett symbolvärde i att till exempel ha en skola i samhället, en påminnelse om att det finns en instans som tycker att orten är viktig.
– Det är så klart helt omöjligt att ta hänsyn till känslor om man har ett sparbeting och ska hålla kostnaderna nere. Vi kan inte ha med i den ekonomiska kalkylen vad människor känner, men jag tycker ändå att vi kan unna oss lyxen att tänka tanken vad det innebär när vi planerar i samhället, säger hon.
Hennes forskning visar att kommunikation och information är viktigt och att de sociala sammanhangen spelar stor roll när det kommer till att känna hopp. Hopp är en temporär känsla som kan väckas exempelvis när budgeten går ihop, när företagare vågar satsa eller vid sociala möten. Forskningen visar dessutom att kommuner i glesbefolkade delar av Sverige tvingas ompröva sina strategier och i stället för att ensidigt sträva efter tillväxt fokusera på anpassning.
– Här finns en grundläggande sak som är jätteviktig, förmågan till fantasi och att kunna föreställa sig ett annat scenario än det man har. Frigör tanken och fundera på hur det skulle kunna se ut i stället, säger Josefina Syssner.
Text: Charlotta Marténg
Gillade du artikeln?
Det här är en artikel ur vår medlemstidning Kommunal Ekonomi, som är landets ledande tidning inom kommunal ekonomi. Du som är medlem får tidningen i brevlådan eller digitalt sex gånger per år. Det går även att prenumerera på tidningen. Läs mer på Tidningen Kommunal Ekonomi.
